Saltapingviner

Avskyr att bli stressad och pressad. Ändå fortsätter de. Trots mina utbrott om att de ska sluta så vägrar de. Vad jag vill göra med mitt liv är mitt val. Absolut inte deras. Vill jag jobba så gör jag det. Vill jag studera så kommer jag göra det när jag känner mig redo. Inte för att de vill att jag ska göra det. Det här är verkligen inte bra för mitt blodtryck.

För ett år sedan hade jag panik inför 2011. Hela mitt liv så som kände det skulle förändras. Ingen mer skola, inga fler underbara sambosar på ett bra tag och jag skulle behöva flytta hem igen. Därför bad jag då 2011 att vänta med sitt intågande ett par veckor eller i alla fall några dagar. Imorgon försvinner 2011. Jag kommer sakna det för trots en dålig start så hade vi ju kul ihop trots allt. Fast jag längtar ändå tills 2012 för om 2011 har varit så här bra med söta människor och fina kvällar på stranden så vet jag att 2012 kommer att bjuda på så mycket mer. Vi kommer att ha det bra ihop 2012 och jag. Om vi bara kan snabba oss och fixa till mitt liv lite grann.

Ps. Hörde något rykte om att världen skulle gå under nästa år? Det får verkligen inte hända. Jag har ju ännu inte gjort allt som jag vill göra än. Ds.

Rörelser och ljud. Skratt som fyller upp tomrummet som uppstår mellan orden. Ibland saknas det något men då kommer det en slängkyss. Sällan men inte alltför, kan man stjäla en kram. I alla fall från minsta. Det går år lite mat för en gångs skull. De uppskattar allt man gör. Tacksamheten fyller tystnaden när maten tystar munnen. Tomrummet och tystnaden letar sig snabbt tillbaka. Som en elakartad spridande cancer fyller dem varenda vrå utan att vi ens lägger märke till det. Skratten försvinner och glädjen tar slut. Vi tar farväl och jag önskar att de fyra dygnen haft fler timmar. Att tiden inte runnit iväg så fort. En slängkyss från soffan och jag åker iväg med ett leende. De finns kvar. Än så länge i alla fall.

Ibland uppstår det bara en längtan efter att få skriva. En längtan som mättas först när blyertsudden når den solblekta pappersytan. Då är det som någon trycker på en knapp. Miljön, du tänker väl på miljön? Det dåliga samvetet tar över på en sekund. För vem vill bidra till miljöförstöringen? Vem vill missunna sina barn en vit jul? Så numer hittas jag här. Framför en halvt fungerande dator där tangenterna hänger lite löst. Jag vill ju helst inte byta ut den nu när den fungerat i tre och ett halvt år så kan den väl lika gärna fungera i ett år till, tänker jag och håller tummarna. Hårt. De solblekta blocken med miljontals av tankar från dagar av längtan, sorg och glädje, åh så mycket glädje det finns där, byts nu ut. Jag gör i alla fall ett försök.